Gör om, gör rätt i Örebro

Häromdagen lämnade Lars Hjälmered och jag in en motion till riksdagen om skilda valdagar för kommun- och riksdagsvalen. Det finns en rad goda skäl att ha valen vid två olika tillfällen, viktigast av allt är kanske att dagens ordning gör att de viktiga lokala och regionala frågorna hamnar i skymundan av rikspolitiken. Med skilda valdagar skulle fokus ligga på de frågor som valet gäller.

Nu ser det ut som vi får vår vilja igenom, fast bakvägen. Efter rätt mycket strul i rösträkningen meddelade idag Valmyndigheten att det finns skäl till omval i Örebro. Det avgörande beslutet är inte fattat, men med tanke på hur otroligt jämt valet blev (majoriteten i kommunen avgjordes med en enda röst) kan sjabblet vid rösträkningen helt klart ha påverkat valutgången.

Skulle det bli ett omval i Örebro kan det bli ett intressant exempel på en verkligt lokal valrörelse. Ingen rikspolitik utan en valrörelse som uteslutande handlar om de lokala frågeställningarna och vilka visioner partierna har för Örebro. Det vore verkligen vitaliserande för demokratin.

Jag skriver mer om detta på Newsmill idag

Media: NA och DN

Blogg: Kent Persson om skälen till att det kan bli omval

Mona borde läsa E24

Idag presenterades den rödgröna skuggbudgeten.   I sak innehåller den inget nytt, de föreslår helt enkelt samma politik som i valrörelsen och som väljarna vänligt men bestämt tackade nej till. Ni minns hur det lät; det ska bli dubbelt så dyrt att anställa unga, skatterna ska höjas på det mesta och RUT-avdraget ska avskaffas, bara för att nämna huvuddragen.

Det vore förstås enkelt att göra sig lustig över de mörka skuggor som skuggbudgeten skickar över både arbetslinje och framtidstro, men jag fastnade för något helt annat.  På E24, precis under artikeln om oppositionens budgetförslag,  presenterades en lista: tecken på att du är på väg att förlora jobbet.

Frågan är om inte den gav större besked om Sahlin och Baylans framtid än vad budgetalternativet gjorde. Här är några av tecknen man ska se upp med på jobbet… 

1. Företaget går dåligt. Stämmer onekligen rätt bra, den gamla SAP-fabriken rapporterade 30 procents väljarstöd i bokslutet för mandatperioden, kvartalsrapporterna Sifo och Novus visar ingen förbättring efter valet.

2. Du och din chef är på väg åt olika håll.  Väljarna – som rimligen är chefen -  gör andra prioriteringar idag än för 20 år sedan, men frågan är om (S) hängt med i utveckilngen?

3. Möten börjar hållas utan dig. Även det börjar ske nu. Häromdagen skrevs om gräsrotsupproret där socialdemokrater vill driva förnyelsen utan Sahlin och Baylan.

4. Det dyker upp en platsannons som skulle kunna vara en exakt beskrivning av dina arbetsuppgifter. Faktum är att även det passar rätt bra in, artiklarna på ledar- och kultursidor som efterlyser en ”ny socialdemokrati” har duggat tätt sedan valnatten.

Kanske inte så konstigt – trots allt – att (MP) börjar ifrågasätta det rödgröna samarbetet.

Allt som är dåligt är danskt

Rivaliteten mellan Danmark och Sverige lever och mår väl. När jag hälsade på hos en god vän i Skåne i helgen fick jag veta att rød pølse och Mads Mikkelsen var ok. I övrigt var det ganska oklart om Danmark lyckats med något alls egentligen.

Danskarna är förstås inte sämre själva. I valrörelsen rapporterades friskt om det lätt bisarra kravet från danska politiker om internationella valövervakare i Sverige. Kravet hade en lös koppling till att Sverigedemokraternas valfilm inte fick sändas i TV4, men det verkade mest vara en ursäkt för att få ge sig på Sverige.

Idag finns en lång artikel i DN som handlar om hur SVT:s valbevakning i allmänhet och deras valvaka i synnerhet var oseriös och allmänt hånfull. Det verkar finnas gott om recensenter och tyckare som retat upp sig på Henrik Dorsins nidvisor i partiledarutfrågningarna och Kristian Luuks allmänna hurtfriskhet under valvakan.

Känns skönt då att allt kan skyllas på Danmark. Nymodigheten att blanda in humor i allvarlig samhällsrapportering var nämligen ett danskt påfund som SVT-folket lärt sig på nån studieresa till Köpenhamn. I framtiden ska vi återgå till normalläget, antar jag, med en valvaka där en gravallvarlig Sören Holmberg utgör höjdpunkten.

Veckan som gick

1). Vinterdäcken på. Dubbfritt i år. 2). Första sammanträdet med nya trafikutskottet. 13 ärenden på 13 minuter, och så klagar folk på att politiker bara pratar… 3). Min duktiga kollega Malin Löfsjögård i trafikutskottet. ”Klart man kan ta ett förmiddagsägg istället för förmiddagskaffe”. 4). Niklas Wykman bjöd på middag i tisdags. Gäster var de riksdagsledamöter som dessutom är medlemmar i MUF; alltså 30 år eller yngre. Första gången jag varit äldst på en middag med riksdagsledamöter…

Gör skolan modern igen

Det händer rätt mycket i svensk skola just nu. Dels politiskt genom att vi gör upp med en skolpolitik som inte fungerat och genomför stora reformer hela vägen från förskolan till forskarutbildningen.

Dels genom kreativa skolledare och lärare som med nya arbetssätt och metoder revolutionerar undervisningen och gör den mer anpassad till vår tid.

Idag skriver DN om hur  teveserien ”Glee” (som jag själv inte sett ett enda avsnitt av, men den ska tydligen vara populär) ligger till grund för undervisningen i engelska i klass 9B på Djurö skola i Värmdö. Tanken är ganska enkel; de snackar ju engelska, men serien är också så fylld med sarkasm och aktuella referenser att den gör undervisningen mer dynamisk och relevant.

Det är ganska långt från ”Excuse me, can you show me the way to the post office” och andra mer eller mindre meningslösa fraser som vi pluggade in när jag själv gick i klass 9A på Sjöängskolan i Askersund.

På samma sätt finns det exempel på skolor där man tänkt om kring andra moderna företeelser. På många ställen ser man inte mobiltelefoner enkom som störande föremål som ska bort, utan som pedagogiska verktyg. Man kan ta kort på tavlan istället för att skriva av den, lyssna på sitt franskauttal på mobilen eller använda miniräknaren i telefonen.

Utmärkt, tycker jag! Det har varit mycket fokus på ordning och reda i skolan, och det har onekligen behövts. Stökiga klassrum är ingen bra miljö för lärande. Men kanske behöver vi från politiskt håll också markera mer att den här typen av utveckling är bra?

Mer av flexibilitet tror jag gör skolan modern igen. Det var därför särskilt glädjande att se förslaget från Anders Franzéns utredning som ger ett antal kommuner möjlighet att testa skolstart på våren. Ytterligare ett steg till en mer individanpassad skola.

Onsdagslunch med lobbyisten

Idag åt jag lunch med Niklas Stavegård, som jobbar med trafiksäkerhetsfrågor hos Motormännens Riksförbund. Vi käkade revbenspjäll och diskuterade dubbdäcksförbud, hastighetsgränser och krav på handsfree när man kör bil och pratar i telefon.

Just den sista frågan har legat och puttrat i samhällsdebatten ett tag nu och för några dagar sedan damp det ner ett mejl från en grupp som kallar sig Aktionsgruppen för mobilstopp vid ratten. Även Motormännen driver frågan hårt och Niklas menar att det är dags att Sverige går vidare och faktiskt lagstiftar i frågan.

Han har onekligen goda argument för sin sak. Sverige är idag i princip det enda landet i Europa där det är tillåtet att köra bil och prata i mobiltelefon samtidigt. Dessutom har vi som land skrivit under Wien-konventionen, i vilken vi faktiskt har förbundit oss att genomföra en lag med krav på handsfree och förbud mot sms:ande i trafiken.

Ändå är jag tveksam.

Det är naturligtvis urbota korkat att skicka textmeddelanden samtidigt som man försöker byta fil på Essingeleden. Men det är faktiskt ungefär lika dumt att försöka leta upp cd-skivor i handskfacket, fippla med navigatorn eller frenetiskt söka efter Mix Megapol på radion när man kör bil.

En hel del forskning har också visat att det är själva distraktionen – att man tar sitt fokus från själva bilkörningen- som är det farliga och skapar olyckor. Sedan kan distraktionen definitivt utgöras av en mobiltelefon, men det finns gott om andra störningsmoment som ingen än så länge rest krav på att förbjuda.

Redan idag kan man dömas för vårdslöshet i trafik om man inte framfört sitt fordon på ett säkert sätt. Det är alldeles utmärkt och borde troligtvis ske oftare än det gör. Men frågan om en lagstiftning som pekar ut just mobiltelefonen gör varken till eller från.

HG Wessberg blir inte borgmästare i Malmö

Jag har en god vän hemma i Örebro, vi kan kalla honom Joakim, som är väldigt samhällsintresserad. För att riktigt kunna gå igång på svensk inrikespolitik behöver han emellertid tydliga referenser till teveserien West Wing; den sjuåriga dramaserien med Martin Sheen i huvudrollen som President Bartlet.

När vi häromdagen diskuterade de nya ministrarna var Jocke bara intresserad av en sak: vem är egentligen svensk politiks motsvarighet till Leo McGarry, Bartlets stabschef i Vita huset.

Ja, rimligen är den svenske motsvarigheten HG Wessberg, statssekreterare i statsrådsberedningen, som idag meddelade att han lämnar sin tjänst. Nu undrar alla (säkert Jocke också) hur det kommer sig att han ska lämna, vad det egentligen beror på och hur man ska tolka nyheten.

I verkligheten är det nog inte så dramatiskt. Vi talar trots allt om den kanske mest ansvarstyngda av alla ämbetsmän i hela landet, någon som sällan om någonsin kan ta semester och som ska se till att myndigheter och statsapparat fungerar. Säkert ett oerhört stimulerande arbete, men det är knappast svårt att föreställa sig att man efter ett tag vill göra någonting annat.

Ska man fortsätta jämförelsen med Vita huset, det verkliga alltså, visar en snabb wikipediasökning att den genomsnittlige stabschefen stannar på sin post i två-tre år. Sedan gör de något annat. Obamas stabschef Rahm Emanuel sa nyligen upp sig för att försöka bli vald till borgmästare i Chicago, USA:s tredje största stad.

Vad Wessberg ska göra framöver har jag ingen aning om. Men det skulle inte förvåna mig om Jocke ringer imorgon och undrar om han ska bli borgmästare i Malmö.

Nästan så jag blir vänsterpartist

Göran Persson sa vid något tillfälle, möjligen i Ordförande Persson-intervjuerna, att en politiker har tre utmaningar. Den första är att bli vald. Det var, enligt Persson, inte speciellt svårt. Tvärtom har det ju visat sig att nästan vem som helst kan lyckas med det givet de rätta omständigheterna.

Den andra utmaningen är att bli omvald. Det är lite svårare, det kräver att man förvaltat det förtroende man fått från väljarna och lyckats göra sig relevant och intressant för ytterligare en valperiod.

Den tredje utmaningen är att själv välja när det är dags att kliva av. Väldigt få klarar alla tre utmaningarna – inte heller Göran Persson själv för den delen.

En som klarat alla tre utmaningar, och som dessutom verkar ha en väldigt sund inställning till politiken, är örebroaren Mussie Ephrem (V). I Örebro är han ett ”household name” efter många år i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen. Han har ofta varit stridbar, synts i samhällsdebatten och stått upp för sina uppfattningar.

Han har visserligen oftast haft fel i sak, men det är inte min poäng i det här inlägget. Mussie Ephrem har nu valt att avgå, och berättar i Nerikes Allehanda om anledningarna. Återigen är han lika tydlig: politik ska vara ett samhällsengagemang och inte en livstidssysselsättning, det är dags att släppa in nya krafter och han vill testa nya utmaningar.

Själv har jag precis blivit omvald som ledamot i Sveriges riksdag. Jag kan bara hoppas att jag också kommer att känna själv när det är dags att lägga av och lämna vidare till någon annan.

Sverige behöver inte mer av Mussie Ephrems politik, men vi behöver fler politiker som Mussie Ephrem.

En sak i taget

Jag har aldrig gjort lumpen, faktiskt inte ens mönstrat. Det närmaste jag har kommit ett logement och grönkläder är ett besök hos en kompis som numera är officer på P4 i Skövde.

Däremot har jag har vid flera tillfällen suttit på min plats i riksdagen och röstat ja till att skicka svenska soldater utomlands. Det har inte varit svåra beslut för mig ideologiskt eller moraliskt, jag tycker verkligen att Sverige gör en viktig insats och att vi som land ska upprätthålla våra traditioner att delta i internationella hjälpinsatser, allra särskilt när de som i Afghanistan bygger på ett tydligt FN-mandat.

Men det har inte varit vilka voteringar som helst. Att fatta beslut om att svenska tjejer och killar ska åka till andra sidan världen och där riskera sina liv är inte riktigt samma sak som att rösta om skatten på bensin eller nivån på studiemedlet. Åtminstone har det känts så för mig, kanske just för att jag själv aldrig haft ett jobb eller ett uppdrag där jag ens varit i närheten av att behöva riskera mitt eget liv.

Av precis den anledningen känner jag en stor tacksamhet till de svenskar som trots riskerna finns i Aghanistan och bidrar till en säkrare värld. Den stupade svenske soldaten förtjänar all respekt för de viktiga insatser han bidrog med för att sprida säkerhet i ett världens fattigaste och farligaste länder.

Nu ropas såklart på tillbakadragande från dem som vill ta hem trupperna. Sveriges  engagemang i Afghanistan ska naturligtvis debatteras öppet och under hösten ska riksdagen fatta beslut om vårt fortsatta deltagande i ISAF-styrkan. Just idag är det kanske viktigare att fokusera på att den stupade svenske soldaten faktiskt var där på uppdrag av oss alla och att hans anhöriga och kollegor känner stöd från dem som fattade beslut om att sända dem dit.

_____

Försvarsministern blogg, Kent Perssons blogg,

Sverigedemokratisk trafikpolitik

Idag skriver Expressen om hur Sverigedemokraternas entré i riksdagens utskott kantats av slarv. Visst är det många mötestider och lokaler att hålla reda på, men i flera olika utskott verkar den sverigedemokratiska (heter det ens så?) ledamoten ha uteblivit från sammanträdet. Alternativt blivit väldigt försenad, varit tystlåten eller på något annat sätt visat ointresse och allmän försumlighet.

På trafikutskottets första sammanträde fick vi stifta bekantskap med Tony Wiklander, en 71-årig herre som nu ska föra Sverigedemokraternas talan i infrastrukturfrågor. Han ska alltså presentera sverigedemokratisk politik för vägar och vägtrafik, järnvägar och järnvägstrafik, hamnar och sjöfart, flygplatser och luftfart, post, elektroniska kommunikationer samt IT-politik.

Frågan är bara vad han tycker? Vad han vill? Jag tror att en av anledningarna till att det blir så mycket fokus på hur SD beter sig; stormar ut ur kyrkor, kommer för sent till möten eller klagar över folk som inte hälsar i korridorerna är för att ingen än så länge kan skriva eller prata om vad de faktiskt vill.

Utöver paradfrågan att ”stoppa massinvandringen”, förstås. Men nu sitter de i Sveriges riksdag och måste faktiskt presentera en sammanhängande politik på fler områden än så. Hur ser en sverigedemokratisk trafikpolitik ut?

Handlar den om att bedriva korståg mot det sydländska och aggressiva körsättet som smugit sig in i svensk trafikkultur och som leder till dödsolyckor och en ”osvensk” hållning till rattfylleri?

Eller menar de att tågförseningarna beror på att för många tåg i Sverige är byggda av opålitliga utländska tågfabrikanter som inte förstår den svenska kylan och dess utmaningar? Är rentav minskad invandring lösningen även på trängseln i tunnelbanan?

Jag har ingen aning. På trafikutskottets första sammanträde sa nämligen Tony Wiklander inte ett ord.

Men han kom i tid, var mycket välklädd och betedde sig allmänt väluppfostrat.