Sverigedemokratisk trafikpolitik

Idag skriver Expressen om hur Sverigedemokraternas entré i riksdagens utskott kantats av slarv. Visst är det många mötestider och lokaler att hålla reda på, men i flera olika utskott verkar den sverigedemokratiska (heter det ens så?) ledamoten ha uteblivit från sammanträdet. Alternativt blivit väldigt försenad, varit tystlåten eller på något annat sätt visat ointresse och allmän försumlighet.

På trafikutskottets första sammanträde fick vi stifta bekantskap med Tony Wiklander, en 71-årig herre som nu ska föra Sverigedemokraternas talan i infrastrukturfrågor. Han ska alltså presentera sverigedemokratisk politik för vägar och vägtrafik, järnvägar och järnvägstrafik, hamnar och sjöfart, flygplatser och luftfart, post, elektroniska kommunikationer samt IT-politik.

Frågan är bara vad han tycker? Vad han vill? Jag tror att en av anledningarna till att det blir så mycket fokus på hur SD beter sig; stormar ut ur kyrkor, kommer för sent till möten eller klagar över folk som inte hälsar i korridorerna är för att ingen än så länge kan skriva eller prata om vad de faktiskt vill.

Utöver paradfrågan att ”stoppa massinvandringen”, förstås. Men nu sitter de i Sveriges riksdag och måste faktiskt presentera en sammanhängande politik på fler områden än så. Hur ser en sverigedemokratisk trafikpolitik ut?

Handlar den om att bedriva korståg mot det sydländska och aggressiva körsättet som smugit sig in i svensk trafikkultur och som leder till dödsolyckor och en ”osvensk” hållning till rattfylleri?

Eller menar de att tågförseningarna beror på att för många tåg i Sverige är byggda av opålitliga utländska tågfabrikanter som inte förstår den svenska kylan och dess utmaningar? Är rentav minskad invandring lösningen även på trängseln i tunnelbanan?

Jag har ingen aning. På trafikutskottets första sammanträde sa nämligen Tony Wiklander inte ett ord.

Men han kom i tid, var mycket välklädd och betedde sig allmänt väluppfostrat.

Att sitta i riksdagen – och stå i talarstolen

Jag har ibland funderat kring begreppet att ”sitta i riksdagen”. Det är tyvärr en alldeles för bokstavlig riktigt beskrivning av vissa dagar i det här huset. Efter utskottsmöte, träff med de nya moderata ledamöterna i trafikutskottet och budgetdebatt i kammaren ska jag snart springa iväg och slå mig ner i ytterligare en stol för partigruppsmöte i förstakammarsalen. Man får vara tacksam för det höj- och sänkbara skrivbordet ser ger möjlighet till arbete i upprätt läge.

Budgetdebatten var annars bra och tydlig; Anders Borg redogjorde för det ekonomiska läget och regeringens fokus på att driva en politik som håller ihop Sverige, som värnar statsfinanserna och som upprätthåller arbetslinjen. Thomas Östros hade visserligen skurit ner på antalet indignerade jag-är-djuuupt-bekymrad-repliker men hade ingen annan politik att erbjuda än den som de förlorade valet på.

Det var också premiär i talarstolen för Sverigedemokraternas ekonomisk-poltiske talesperson Johnny Skalin. Han  underströk i sitt anförande att politik handlar om svåra prioriteringar, för att sedan lova ökade utgifter på i stort sett varenda politiskt område.

SD:s politik är obegriplig och bakåtsträvande, men på ett rent mänskligt plan tyckte jag nästan lite synd om Skalin. Det är trots allt ganska få ledamöter som gör sitt jungfrutal i årets stora budgetdebatt och sedan får repliker på sig från både finansministern och oppositionens främsta företrädare. Ännu svårare blir det förstås om man dessutom företräder en politik som varken hänger ihop ekonomiskt eller ideologiskt.

Seriöst och oseriöst om studiemedel

Igår debatterade riksdagen nästa års studiemedelsbudget. Det blev en ganska klargörande debatt där moderaterna företräddes av Patrik Forslund, som för övrigt var klockren i debatten.

 

Nej, budgeten innehåller inget höjt studiemedel från 1 januari. Visst är det många som önskat förbättringar nu direkt, men fördelen med att låta den studiesociala kommittén jobba färdigt är att vi ser över alla frågorna i ett sammanhang. Det gäller beloppsnivåerna, fribeloppet, genomströmningen, studenthälsan, villkoren för studenter med barn med mera.

 

Men ibland finns det ändå skäl att påminna om att vi redan idag har ett betydligt mer generöst studiestödssystem än kanske något annat land på jorden. Vi hamnar nästan alltid i topp när man jämför olika länder, även om Danmark och Nya Zealand brukar vara ganska nära.

 

I mars lämnar vi från kommittén förslag som förhoppningsvis gör systemet ännu bättre.

 

Pinsammare var det att lyssna på oppositionens förslag som låter bra men inte går att genomföra. Socialdemokraterna säger att de vill höja med drygt trehundra kronor men har räknat fel i sitt budgetalternativ och bara hittat finansiering för en dryg hundring. Inte helt seriöst i dessa tider.

 

Miljöpartiet vill höja ännu mer men slarvar också med pengarna. De föreslår i sin budget en mängd nya högskoleplatser men glömde bort att också hitta pengar för studiemedel till alla nya platser.

 

Vänstern vill höja mest av alla vilket väl är enkelt om man vill chockhöja skatten för alla som jobbar med drygt 1000 kronor i månaden.