Sundins brist på politik

I Örebro finns en socialdemokrat som heter Björn Sundin. Han sitter i kommunfullmäktige och har förmodligen en lång rad andra uppdrag inom Partiet och i demokratins tjänst även om jag mest känner honom som en flitig skribent; både på sin blogg och i olika krönikor i Nerikes Allehanda.

En sådan krönika publicerades idag och präglades i vanlig ordning av ett utomordentligt högt tonläge. Han konstaterar där att Socialdemokraterna borde ha bättre självförtroende eftersom de – trots allt – är Sveriges största politiska parti. Efter några sura uppstötningar mot borgerligheten i allmänhet och Moderaterna i synnerhet går han sedan vidare till krönikans egentliga huvudpoäng: socialdemokratin måste våga välja en kvinna. Eller någon ung.

Tro mig, jag skulle kunna ägna många och långa blogginlägg till att enbart ironisera över Björn Sundins debattstil och politiskt grandiosa självbild. Men Sundins krönika är trots detta intressant också ur ett politiskt perspektiv. Trots att halva artikeln handlar om att understryka hur hur stort, viktigt och angeläget Partiet är finns inte så mycket som en rad om vilken politik han vill bedriva. Han konstaterar att väljarna i huvudsak tappat förtroendet för socialdemokratin när det gäller jobb, skatter och ekonomi och att det nu ska ske en ”omprövning”.

Men han vägrar, precis som många av sina socialdemokratiska partivänner i riksdagen, att fylla den omprövningen med något som helst innehåll. Vilka är dagens samhällsproblem och vad ska vi göra åt dem? Tänker socialdemokratin omvärdera sin inställning till jobbskatteavdraget som gett örebroare med låga och normala inkomster över en tusenlapp mer i månaden? Har Björn Sundin omprövat valrörelsens förslag om att göra det dubbelt så dyrt att anställa ungdomar under 26 år? Hur ser han på RUT- och ROT-avdragen? Tänker de överge bidragslinjen och fokusera på arbete och företagande?

Om detta vet vi ingenting. När Björn Sundin får möjlighet att på 3000 tecken berätta om framtiden för sitt parti skriver och långt och mycket om kön och ålder på nästa partiledare. Men inte ett ord om vilken politik han vill att ledaren bedriver.

Och någonstans där tror jag man kan finna svaret till varför det krisar i Det Stora Partiet.

Vem vill omdana hela samhället?

Om man är moderat riksdagsledamot blir det naturligtvis en smula förutsägbart skadeglatt att kommentera inbördeskriget i och Mona Sahlins avhopp från partiledarposten i Socialdemokraterna. Samtidigt är det förstås svårt att just idag skriva om någonting annat;  storleken på tidningarnas rubriker signalerar  ju att det som händer är både sensationellt och oväntat.

Men min ambition är faktiskt inte att ge uttryck för någon skadeglädje, även om det ligger i politikens natur att man gottar sig i motståndarens motgångar. Men två saker tycker jag är intressanta:

Det första handlar om hur det gamla statsbärande partiet imploderar framför våra ögon. Även om man som moderat alltid haft svårt att erkänna det har ju Socialdemokraterna inte riktigt varit som andra partier. Deras berättelse om samhället har  varit oslagbar, deras kampanjmaskineri imponerande och deras valframgångar saknar motstycke i andra demokratiska länder. Det är svårt att inte känna ett visst mått av respekt inför ett sådant parti.

Bilden av Socialdemokraterna – det stora reformistiska SAP – som det statsbärande partiet är också det som gjort att de kunnat regera själva även i minoritet, att alla deras partiledare också blivit statsministrar och att deras partiledare kunnat sitta länge – även i motgång.

Allt detta har rasat samman inom loppet av bara några år och därför är krigsrubrikernas storlek på sätt och vis både rimliga och relevanta.

Det andra handlar förstås om vad som komma skall; vem ska ta över och vilken politik tänker partiet gå till val på 2014? Lyssnar man på de vad de själva säger är det mycket tal om ”ett nytt samhällsprojekt” och en vision som tydligt visar hur partiet vill omdana samhället.

Självklart ska partier ha tydliga visioner, men samtidigt funderar jag på om det inte är just den där typen av retorik som gör att socialdemokratin backar i hela Europa. De flesta väljare jag känner vill diskutera samhällsproblem och hitta lösningar, men den där 70-talsambitionen att se politiken som ett gigantiskt projekt för att omdana hela samhället känns inte speciellt modernt.

Mona borde läsa E24

Idag presenterades den rödgröna skuggbudgeten.   I sak innehåller den inget nytt, de föreslår helt enkelt samma politik som i valrörelsen och som väljarna vänligt men bestämt tackade nej till. Ni minns hur det lät; det ska bli dubbelt så dyrt att anställa unga, skatterna ska höjas på det mesta och RUT-avdraget ska avskaffas, bara för att nämna huvuddragen.

Det vore förstås enkelt att göra sig lustig över de mörka skuggor som skuggbudgeten skickar över både arbetslinje och framtidstro, men jag fastnade för något helt annat.  På E24, precis under artikeln om oppositionens budgetförslag,  presenterades en lista: tecken på att du är på väg att förlora jobbet.

Frågan är om inte den gav större besked om Sahlin och Baylans framtid än vad budgetalternativet gjorde. Här är några av tecknen man ska se upp med på jobbet… 

1. Företaget går dåligt. Stämmer onekligen rätt bra, den gamla SAP-fabriken rapporterade 30 procents väljarstöd i bokslutet för mandatperioden, kvartalsrapporterna Sifo och Novus visar ingen förbättring efter valet.

2. Du och din chef är på väg åt olika håll.  Väljarna – som rimligen är chefen -  gör andra prioriteringar idag än för 20 år sedan, men frågan är om (S) hängt med i utveckilngen?

3. Möten börjar hållas utan dig. Även det börjar ske nu. Häromdagen skrevs om gräsrotsupproret där socialdemokrater vill driva förnyelsen utan Sahlin och Baylan.

4. Det dyker upp en platsannons som skulle kunna vara en exakt beskrivning av dina arbetsuppgifter. Faktum är att även det passar rätt bra in, artiklarna på ledar- och kultursidor som efterlyser en ”ny socialdemokrati” har duggat tätt sedan valnatten.

Kanske inte så konstigt – trots allt – att (MP) börjar ifrågasätta det rödgröna samarbetet.