Seriöst och oseriöst om studiemedel

Igår debatterade riksdagen nästa års studiemedelsbudget. Det blev en ganska klargörande debatt där moderaterna företräddes av Patrik Forslund, som för övrigt var klockren i debatten.

 

Nej, budgeten innehåller inget höjt studiemedel från 1 januari. Visst är det många som önskat förbättringar nu direkt, men fördelen med att låta den studiesociala kommittén jobba färdigt är att vi ser över alla frågorna i ett sammanhang. Det gäller beloppsnivåerna, fribeloppet, genomströmningen, studenthälsan, villkoren för studenter med barn med mera.

 

Men ibland finns det ändå skäl att påminna om att vi redan idag har ett betydligt mer generöst studiestödssystem än kanske något annat land på jorden. Vi hamnar nästan alltid i topp när man jämför olika länder, även om Danmark och Nya Zealand brukar vara ganska nära.

 

I mars lämnar vi från kommittén förslag som förhoppningsvis gör systemet ännu bättre.

 

Pinsammare var det att lyssna på oppositionens förslag som låter bra men inte går att genomföra. Socialdemokraterna säger att de vill höja med drygt trehundra kronor men har räknat fel i sitt budgetalternativ och bara hittat finansiering för en dryg hundring. Inte helt seriöst i dessa tider.

 

Miljöpartiet vill höja ännu mer men slarvar också med pengarna. De föreslår i sin budget en mängd nya högskoleplatser men glömde bort att också hitta pengar för studiemedel till alla nya platser.

 

Vänstern vill höja mest av alla vilket väl är enkelt om man vill chockhöja skatten för alla som jobbar med drygt 1000 kronor i månaden.

Slopa fribeloppet

Att förbättra studenters ekonomiska situation handlar naturligtvis inte bara om att höja studiemedlet, även om jag hoppas att vi kommer att kunna göra det också. Ett effektivt sätt att förbättra för studenter vore att slopa hela eller delar av fribeloppet, alltså den reglering som säger att man bara får tjäna en viss summa pengar innan bidrag och lån börjar krympa.

 

Väldigt många jobbar extra vid sidan av sina studier och jag har alltid haft svårt att förstå varför man ska straffas för det ekonomiskt. Om man jobbar extra, som nästan hälften av studenterna gör, får man tjäna högst ca 100 000 kronor innan studiemedlet krymper. Tog man bort eller förbättrade de reglerna skulle man kunna minska skuldsättningen för många studenter.

 

Jag tror att studenter själva kan avgöra mycket bättre än staten hur mycket man kan jobba utan att det påverkar ens studier. Dessutom sänder det väldigt konstiga signaler att man straffas för extraarbete. Vi kan inte ha en situation där de som börjar närma sig inkomsttaket antingen slutar jobba eller börjar leta efter svartjobb.

 

Eget ansvarstagande och kontakter med arbetslivet borde vi uppmuntra – inte bestraffa!